Ibland känns det så fruktansvärt jobbigt, helst nu på vintern då det knappt går att göra någonting. Jag klagar jämt och ständigt då jag måste ta mig tiden till att åka till hästen. Ändå vet jag att jag skulle bli tokig om jag inte hade honom hos mig. Och eftersom tiden förmodligen snart är inne borde jag egentligen ta vara på den tid som är kvar på bästa sätt. Längtar till sommaren då det finns så mycket mer att göra. Vintern ä trist. Även om han är totalt knäpp ibland och även om jag har skrikit till honom 1000-tals gånger älskar jag honom hur mycket som helst, den lilla tok-satan. Vi har stått ut med varandra i 4 av mitt 16 och hans 27-åriga liv och vi ska nog allt stå ut ett tag till. Jag skulle aldrig ha hjärta till att lämna honom nu, min älskade ponny. Kommer fortfarande ihåg första gången jag provred honom, så länge sen men samtidigt känns det som igår. Kommer ihåg första gången jag ramla av, alla gånger han har rymt för mig, alla gånger han har bråkat med mig, de två gånger vi har gått omkull, de soliga underbara dagarna på stranden. Oförglömligt!
Han är så mycket mer än en häst, finaste Prince.